onsdag, november 28, 2012

Tiga (Rodeo, 2005)

När Tigas monumentala, Snoop Dogg- och Sylvester-samplande remix av "Washing Up" var som störst drog jag och Sebastian Suarez-Golborne till London för att intervjua honom. Mest av allt ville vi träffa Karin Winther och dansa på Trash. Vi mötte den kanadensiske dj-stjärnan på Tates café och ställde massa idiotiskt fräcka frågor ("är du bög?") under förevändningen att de hade skickats in av Rodeos läsare, vilket såklart bara var lite sant. Det här är min enda text som publicerats på mandarin - i kinesiska Rodeo som fanns en gång i tiden.

---

På klassiska indiemeckat Trash i London sätter Tiga på sin mix av Tomas Anderssons Washing Up och en våldsam moshpit uppstår, med hundratals öl- och 
ecstasyindränkta kids som skriker med i synthriffet. Liknande scener har utspelat sig på svenska dansgolv under året som gått. Stockholmsklubbar som Grodan Grev Tures Cocktail Club, Neat, Kilotin och Paradise har varit de roligaste platserna att vara på, oavsett om du brukade hänga på Metropolis eller Monday Bar för ett år sedan. Ingen personifierar technons bröllop med popmusiken som Tiga. Han gick från ortodox techno på nittiotalet till bespottad electroclash runt millennieskiftet, och kom ut ur det hela som poptechnons starkast lysande stjärna. Vi lät några av de som har dansat sönder sina kroppar det senaste året ställa sina frågor till den kanadensiske djn och artisten inför hans kommande album Sexxor.

Har du några hundar och vad väger de? Lång-Karl, 27

- Jag har Uma, som väger 25 kilo, och lilla Toby som brukade väga tolv kilo, men jag har fått 
ner henne till runt tio. Hon bantar.

Du gör en massa musik med Jesper Dahlbäck, varför ser man dig aldrig i Stockholm? Gustaf, 18

- När jag är i Stockholm är det bara för att jobba i studion. På några dagar kan vi göra två låtar 
och kanske en remix. Sverige är bra att jobba i, speciellt på vintern, för det finns inget som distraherar. Men jag kan alla tunnelbanestationer. Odenplan är min favorit för där bor Jesper.

Vilka är dina bästa solglasögon? 
Fredrik, 32

- Jag har aldrig haft solglasögon. Aldrig! Det är det ironiska, jag har aldrig varit en solglasögonkille. Hemskt ledsen att göra er besvikna. När jag var yngre hade jag kanske ett par Ray-Bans. Fast jag ville se ut som Roger Sanchez på en fotografering här om dagen så då satte jag på mig ett par Dior.

Kommer du ihåg dina första fester? Marcus, 19

- De tidiga åren i Montreal, i början av nittiotalet, var helt fantastiska, några av de bästa åren i mitt liv. Det var första gången för ecstacy, techno och all-night parties. Jag brukade resa till Europa, gå på Love Parade och försökte återskapa det jag hade varit med om hemma. Jag var väldigt ambitiös och agressiv.

Hur fashion är du? Stina, 23

- Jag gillar snygga kläder men jag skulle inte slåss för en t-shirt... Fast kanske för den rätta jackan.

Vem är din stilikon? Daniel, 21

- Det finns många jag önskar att jag såg ut som, action-män som Harrison Ford och Humphrey Bogart. Men jag ser inte riktigt ut som dem. Sen gillar jag en del snubbar som ingen annan verkar tycka om, som Michael Douglas med den där lite otäcka amerikanska stilen. Brian Ferry och Bowie är coola också, men de är inga man kopierar.

Apropå din ”coming out of the trance closet”-mix på LCD Soundsystem, hur ligger det till mellan dig och trancen? Anna-Maria, 21

- Alla andra verkar hata trance, men jag har inget emot det. Trancescenen är som en annan värld. Det är inte min scen. Men det finns en skillnad mellan en genre, en stil, och den faktiska känslan. Man kan ha en rock’n’roll-känsla på en skiva utan att det faktiskt låter som rock. Idén med trance var ursprungligen att ha psykedelisk flummusik för sena nätter och tidiga morgnar, och det är något jag verkligen tycker om.

Två frågor: 1. Är du bög? 2. Men ärligt talat, är du homosexuell? Alice, 18

- Många undrar det, men jag tycker inte om att prata om sådant. Jag får väl svara nej på den första frågan och ja på den andra.

Vad tycker du om nedladdning? Margret, 20

- När jag var ung i Montreal var det väldigt svårt att få tag på skivor. Det var säkert likadant i Stockholm. Jag behövde jobba väldigt hårt och ju hårdare man jobbar för något, desto mer uppskattar man det. Nedladdningen har förändrat förhållandet mellan djs och musik. De riktiga djerna idag är 13-åriga ungar som har alla nya låtar på sina datorer, men jag tror att jag skulle känna mig överväldigad om jag var i deras sits.

Vad tycker du om Madonna? Benjamin, 25

- Jag drömde om Madonna i natt faktiskt, att vi var goda vänner och bara hängde. Men jag har aldrig gillat hennes musik så mycket, kanske gamla låtar som Into the Groove och Holiday. Hon är väldigt ambitiös och driven, och det får hon min respekt för. Det finns en viss likhet mellan mig och Madonna. Ingen av oss är något musikaliskt geni men vi har båda en vision om vad vi  vill göra. Skillnaden är att Madonnas producenter berättar för henne vad som gäller, medan jag inte tar råd från någon annan.

Känner du dig gammal? Sanna, 19

- Det finns en stor ålderskillnad mellan djs och publik och den blir bara större. Jag tänker egentligen aldrig på det, för mig är musiken huvudsaken. Folk som DJ Hell och Sven Väth är över fyrtio år och fortsätter spela för femtonåringar, men det är attityden som räknas, inte själva åldern.

Vad tycker du om medeltiden? Lång-Karl, 27

- Jag gillar modet, medeltidsstilen. Riddare, pansar, kedjor, och de där lädergrejerna de hade på sig. Jag tror inte jag skulle ha velat leva då. Men jag gillar falkar och kanoner. Okej, de hade inte kanoner då, men svärd, och slott och belägringar. Det är min grej. I Montreal har vi faktiskt en stor medeltidsscen. Folk klär upp sig och går till parker och låtsas slåss. Det är rätt intressant. Men vem fan ställde den frågan? Undrar om det var samma person som ville veta om mina hundar.

Sebastian Suarez-Golborne

Kornél Kovács

tisdag, november 27, 2012

Alexandra Dahlström (Rodeo, 2006)


Jag lyckades övertala Rodeo att skicka mig till Rom där jag hängde ut med min kompis Alexandra i några dagar. Alexandra är världens tacksammaste intervjuoffer, alla pratminus i den här texten är riktiga, sammanhållna citat som jag bara transkriberade. Idag är Alexandra tillbaka i Stockholm (mestadels) och regisserar film. 

---

– Vet du, det var därför jag flyttade hit, för att alla är så korta här. Till och med männen är kortare än mig, det är helt sjukt.

Alexandra Dahlström och jag är de enda gästerna kvar på en restaurang i Balduina-kvarteren i Rom – förutom en upprörd gumma och en sömnig man som sitter och äter middag vid bordet bredvid. Gumman är upprörd för att en släkting till henne, en femtonårig flicka, helt enkelt inte vill sluta växa. Hon är ett monster! Hon är snart lika lång som du!”, muttrar hon till bordskamraten som ser ut att vara ungefär 153 centimeter lång. Alexandra (154 centimeter) tjuvlyssnar och översätter medan jag nafsar på min nya kompis svärdfisken. Ungefär så har dagen sett ut: Hon har flängt runt bland filmbolagskontor och kaffebarer, dialogcoacher och fruktmarknader, pratat med folk och lagt märke till saker. Jag har följt efter, lyssnat och ätit oavbrutet.

Efter ett år i Rom vet Alexandras kärlek till staden inga gränser.

Jag kan säga vad jag först lade märke till i Rom. Gatuljusen. De är väldigt guldskimrande och vackra här. I Stockholm är de vita. Jag gillar luften också, det finns väldigt mycket luft i Rom. I Sverige är vi jordbrukare, vi gillar att se på jorden, eftersom det är den som föder oss. Här tittar folk mer på himlen.

Jag känner ingen som pratar som Alexandra gör, eller så mycket. Hon har varit en av mina käraste vänner ända sedan hon spelade en liten biroll i teateruppsättningen som var mitt specialarbete på gymnasiet (själva pjäsen, 
Skelettmusik heter den, är skriven av en av Ungerns mest okända författare som dessvärre även råkar vara min far). Jag träffade Alexandra första gången på Riche några veckor före premiären av Skelettmusik. En minut efter att vi presenterade oss tvingade hon mig bjuda på en dyr drink. Tre minuter senare var hon med i pjäsen, resten av kvällen gick hon runt och presenterade mig som sin "ungerska regissör”. Dagen efter dök hon till min stora förvåning upp på repetitionen.

Det här var sommaren 2004, då hon precis hade spelat in sin senaste svenska långfilm, 
Fröken Sverige, och tagit sig ur det hon refererar till som sin ”livskris”. Senare har Alexandra hamnat i ganska mycket trubbel då hon öppet deklarerat att Fröken Sverige inte är världens bästa film.

Jag ska nog inte prata så mycket om det där. Men när jag ser filmen idag fylls jag av stolthet. Jag gjorde verkligen det bästa möjliga av manuset. Jag är överhuvudtaget väldigt glad att jag gjorde Fröken Sverige. Perioden innan inspelningen var den deppigaste i mitt liv, arton var en hemsk ålder. Det kändes så segt att bli myndig och vuxen, jag hade ju alltid varit den där rena tonåringen. Jag satt hemma och grät till Deep Cuts när castingmänniskan ringde och bad mig provfilma för Fröken Sverige.

När jag lärde känna dig var du alltid glad, och gick ut och festade hela tiden.

Ja, sen krävdes det väl några år av lösdriveri för att jag skulle kunna hamna här. Där jag kommer ifrån väljer de flesta att läsa dåliga ABF-kurser och åka på pinsamma Asienresor innan de låter allvaret börja. Jag klubbade istället. Till slut kom jag fram till att jag var tvungen att följa mitt hjärta, och det ville helt enkelt inte vara kvar på Riche.

Hur kom du fram till att ditt hjärta ville vara i just Rom?

Det började kanske när jag var sjutton och mina föräldrar åkte på bröllopsresa till Terracina. Då hade jag redan pluggat latin, spanska och franska, men på italienska kunde jag knappt få ur mig ett ”ciao”. Efter två veckor talade jag nästan flytande italienska. Samma höst åkte min latinklass till Rom, jag precis gjort min franska kortfilm (skräckparodin La Carpe), och kände att min framtid fanns i antingen Paris eller Rom.

Sen när jag var 18 åkte jag hit helt själv. Det första jag gjorde var att gå till Silvio d’Amico, teaterhögskolan. Det är ett stort, konstigt hus med marmortrappor och en liten uttråkad receptionist med hårt fönat hår. De hade ju inte ens behövt släppa in mig, men jag fick besöka studierektorn direkt. Det var första gången jag sa ”jag är skådespelerska” till någon. Jag stod där, mitt i världens vackraste, mest hysteriska och storslagna stad, och det kändes bara rätt. Sen fick jag också en väldigt behaglig chock när det visade sig att studierektorn hade sett Fucking Åmål.

En annan som har sett den egensinniga kärlekshistorien som gav Alexandra en skådespelarkarriär vid fjorton års ålder är Rom-baserade regissören 
Massimo Guglielmi. Han blev överlycklig när han sprang in i Alexandra tidigare i år, i samband med en casting för en rysk-italiensk samproduktion som det aldrig blev något av.

Det var ett väldigt emotionellt möte för mig, säger Massimo när vi våldgästar hans kontor några kvarter från Alexandras bostad. Jag hade sett Fucking Åmål flera gånger och älskade verkligen Alexandra och den andra flickan. Innan jag träffade Alexandra var jag väldigt nyfiken på hur hon kunde ha förändrats sedan filmen. Det var fint att se att hon inte har förändrats någonting alls.

Har hon inte?

– Nej, inte till utseendet i alla fall.

Massimos kommande film 
Seven & Seven handlar om sju kvinnor i sju olika europeiska huvudstäder, var och en representerar en av de sju dödssynderna. Kvinnorna har gemensamt att deras liv på något sätt är på väg åt fel håll – till slut hamnar alla definitivt på fel plats, vid fel tid: Londons tunnelbana den 7 juli 2005. Samma dag som bomberna smällde. Alexandra spelar svenskan, med lättja som tillhörande dödssynd.

Jag kontaktade henne innan vi ens börjat skriva de olika historierna, säger Massimo. Rollen är skriven specifikt för henne. Från början var girighet hennes dödssynd, jag tyckte det kändes typiskt svenskt. Men hon gillade inte den historien, så vi fick göra om allting.

Massimo är den i Rom som sörjer för min kulturella forstran, säger Alexandra. Han lånar mig en massa Gabriele Muccino-filmer och böcker av tjeckiska författare jag aldrig orkar läsa, men som jag är artig nog att bära med mig hem ändå. Vi pratar mycket med varandra också. Han vill väldigt gärna pervertera varje historia jag berättar så den får en Ibsen- eller Bergman-koppling. Jag är ju skandinaviska.

Alexandra har hunnit med mycket under sitt år i Rom. Hon har spelat in sin första italienska film, 
La Coda Del Serpenei, om två par som bedrar varandra fram och tillbaka och går och dör och grejer. Hennes italienske agent har skickat henne till en handfull provspelningar, för allt från reklamfilmer för chokladmärket Tronky och RAI-sitcoms till långfilmsprojekt med folk som Vincent Gallo och Lords of Dogtown-regissören Katherine Hardwicke. Rollerna som Alexandra är aktuell för i Italien skiljer sig markant från de hon fick i Sverige.

– Jag provfilmade för en långfilm som handlar om kitesurfing, och castingagenten gav mig en slags inverterad komplimang: ”Om du är lika begåvad som du ser bra ut ska du se att det här går vägen”. Först blev jag skitsur, sen tänkte jag på den där arga tjejen med svart skit kring ögonen som svenskarna jämt brukar vilja att jag ska spela. Då blev jag glad istället. Här får jag provfilma för roller som den tanklösa, exotiska utländskan. Det är en väldigt upplyftande omväxling.

Jag vet att du är ett stort Vincent Gallo-fan, hur gick det med den provfilmningen?

– Bra, jag fick rollen. Fast nu verkar produktionen ha stannat av lite. Det är alltså inte Vincent Gallo som regisserar, men han ska spela en av huvudrollerna. Det är en skräckfilm om ett gäng ungdomar som en efter en blir ihjälskjutna i övergivna fabrikslokaler. Jag träffade Vincent Gallo på en middagsbjudning med hela filmteamet, men han verkade inte alls gilla mig. Han verkade faktiskt inte gilla någon där. Och så hade han vita tubsockor i sina Fendi-sandaler, vad fan! Det är alltid bättre att inte träffa personer man beundrar, man blir så besviken när de bara pratar om avsugningar och stadsjeepar.

Med förhoppning om att bli castad för andra roller än den exotiska skandinaviskan har Alexandra nyligen börjat ta lektioner hos
Marina Benedetto, en dialogcoach som de senaste åren har tragglat mjuka konsonanter och öppna vokaler med en diger skara utländska skådespelare som vill pröva lyckan i Italien. En gång i veckan tar Alexandra tunnelbanan till Marinas lägenhet i Roms asiatiska kvarter, däremellan tränar hon genom att härma inspelningar där Marina läser upp Stanislavskij-citat om rösten och uttalet hos skådespelare. Målet är att helt få bort den svenska accenten ur Alexandras italienska.

Jag får vara med under en lektion, som påminner mer om en aerobicsklass än något annat.

– Italienare använder sig som bekant väldigt mycket av kroppsspråk, så det är viktigt att integrera kroppen när man lär sig språket. Kan man inte kroppspråket kan man helt enkelt inte italienska, säger Marina efter lektionen.

– Jag har bara haft Alexandra i tre veckor, så det är svårt att bedöma hur lång tid det kommer ta att få bort hennes accent. Men jag har förstått att hon är arbetsam och seriös, det märks att hon vet vad hon vill göra.

Ändå verkar Marina vara måttligt hoppfull vad gäller Alexandras framtid i den italienska filmbranschen.

– 
Berlusconi var helt ointresserad av att investera i film. Nu går hela branschen och undrar hur den nya regeringen kommer satsa. För tillfället finns det faktiskt en handfull italienska filmer på repertoaren som går lika bra som Hollywoods blockbusters, men jag tror att det är ren slump. Det ska till mycket om det ska fortsätta så, investeringarna är genomgående väldigt låga. Det är otroligt svårt att hitta jobb för skådespelerskor som talar perfekt italienska, och det är förstås ännu svårare för de som talar med brytning.

Alexandra verkar nästan vara lite förtjust i tanken på en lång och hård väg till den italienska framgången.

I Sverige behövde jag aldrig ringa ett endaste samtal, jag fick roller ändå. Jag fick liksom en guldbagge, fast jag ville inte ens. Min främsta tillgång inom skådespeleriet är att jag är naturlig – replikerna kommer direkt från hjärtat utan att passera hjärnan på vägen. Det är nog mycket tack vare just likgiltligheten. Om man kämpar i 200 år och sen får en liten biroll, klart att man tar i så man spricker fast man bara har två små repliker.

Samtidigt har jag i hemlighet hela tiden avundats passionen hos de där tjejerna med hennafärgat hår, som smäller i dörrar och gör dramatiska utspel om att de minsann har fötts till att bli skådespelerskor, att de hellre slänger sig från sjuttonde våningen än återvänder till ICA-kassan. Nu är jag med i klubben ju! Minus hennafärgen och självmordstankarna.

Efter middagen promenerar vi hela vägen till lägenheten Alexandra delar med ett uppflyttat sicilianskt par. På väggarna i vardagsrummet har det unga paret hängt upp idolporträtt av 
Mussolini och Berlusconi. ”De är lite fascister, men de är väldigt snälla”, bedyrar Alexandra. Lägenheten har en gigantisk balkong, utsikten är så vacker att man vill dö. St Peterskyrkans kupol skymtar långt bort, och överallt i staden lyser gatulyktorna. De kan verkligen bara beskrivas som guldskimrande.

När kommer du hem då?

– Snart. Jag ska spela in en kortfilm i Umeå i sommar, De missälskande. Den handlar om två människor som ursinnigt försöker få sin relation att fungera medan den bara blir mer och mer outhärdlig. Tänk Scener ur ett äktenskap, fast yngre, och i Norrland. Jag gillar Norrland.

Just nu är jag mitt uppe i ett långt och ömt farväl från Sverige som jag inte kommer bli färdig med på väldigt länge. Samtidigt kan det bli rätt jobbigt i Stockholm, med alla som kommer fram på Spy Bar och bara "hur gååår det?". Det var delvis den där prestationshetsen jag ville bort från. Huvudsaken är att jag till slut har insett vad jag vill göra av mitt liv. Det har tagit mig nio år, men nu börjar jag förstå det på allvar. Jag älskar att spela.

måndag, november 26, 2012

Raymond Scott (Sonic, 2006)

Det här publicerades som en av tidningen Sonics "Outro"-krönikor. Raymond Scotts gärning är inte lika ouppskattad idag som jag uppfattade att den var 2006 samtidigt som musiken som utgjorde den tidens våg av tysk electrohouse har åldrats ganska illa. Texten håller dock fortfarande, tycker jag. En rolig grej med att skriva det här var att jag hamnade i en epostdebatt med Sonic-redaktören och rockjournalisten Johan Jacobsson inför publiceringen. Johans kunskap om tidig elektronisk musik överträffar min med råge - vi tvistade om huruvida man kan jämföra Scott med Stockhausen, huruvida han verkligen tillverkade en sampler, och vem som egentligen gjorde världens första glitchmusik. Vad tycker du? (skoja)

---


Sommarens bästa nya dansmusik är Booka Shades album Movements. Med hits som Mandarine Girl och Body Language har producentduon Walter Merziger och Arno Kammermeier dominerat electrohousescenen de senaste åren, men deras ljudlandskap är antagligen lite för mörka och dimmiga för att de ska kunna upprepa Mylo och Rex The Dogs crossoverframgångar. Däremot gör de parallellt med Booka Shade även den i praktiken mest kommersiella musiken som finns - reklamfilmmusik. Walter och Arno chefar sedan 1991 för produktionsbolaget Perky Park, som jobbar med företag som BMW och Levi’s. Samma briljanta ljuddesign som genomsyrar Movements hörs även i Perky Parks musik, men aldrig de subtila harmonier och smarta arrangemang som blivit Booka Shades signum. Det är snygg men uddlös musik, utan något som helst eget uttryck.

På Perky Parks hemsida finns en i övrigt mycket utförlig biografi, där allt som har med Booka Shade att göra helt utelämnats. Meriten ”världens bästa tyska dansmusikproducenter” skulle knappast skrämma bort potentiella uppdragsgivare, men det är inte otänkbart att herrarnas anseende inom housescenen skulle skadas om de inte så noga separerade Perky Parks verksamhet från allt vad Booka Shade heter.


Booka Shade är långt ifrån de enda inom dansvärlden som extraknäckt i reklambranschen. Underworld drev formgivarbyrån Tomato, med kunder som Nike och Pepsi, när de inte gjorde sin flummiga arenatechno. Mr. Oizos techhousepärla Flat Beat från 1999 blev den knorrigaste europeiska singelettan någonsin tack vare Levi’s-reklamen med den gula apan. På senare år har bland andra Moby och Röyksopp skördat stora kommersiella framgångar efter att de låtit sin musik figurera i reklamsammanhang. Till exempel Röyksopps musik kallas ibland föraktfullt för ”reklambyråtechno” - en utslätad, tv-anpassad variant av den musik som spelas i skumma källarlokaler världen över.


Den allra första reklambyråtechnon gjordes dock av en man vars musikaliska visioner var allt annat än utslätade.


Raymond Scott växte upp i mellankrigstidens New York, och skulle bli ingenjör innan han övertalades att söka in till prestigefyllda Institute of Musical Art. Scott, som spelade piano redan som tvååring, blev antagen och började snart spela i radiostationen CBS husband. Efter fem år hos radiojätten bildade han sin Raymond Scott Quintette (som i själva verket var en sextett, Scott tyckte helt enkelt ordet ”quintette” lät bättre).


Den unge orkesterledaren uppfann genren ”freak jazz” som en reaktion mot den enligt honom stagnerade swingjazzen. Så småningom började Warner Bros. använda Raymond Scott-kompositioner som Powerhouse och Dinner Music For A Pack Of Hungry Cannibals i Looney Tunes-serierna med Bugs Bunny och gänget. Dessa underbart infantila och stökiga jazzlåtar, återutgivna på Reckless Nights And Turkish Twilights (1992), spelades paradoxalt nog in under minituöst kontrollerade former. Scott gick tvärt emot jazzens improvisatoriska tradition, och tvingade undersåtarna i "kvintetten" att spela exakt som hans ofta löjligt komplicerade noter dikterade. Han blev snabbt ökänd för sin maniska perfektionism.


Kanske var det för att slippa handskas med ofogliga musiker som Scott mot slutet av 40-talet började tillverka några av historiens första elektroniska musikinstrument. Efter att ha komponerat en succéjingel åt Lucky Strike startade han bolaget Manhattan Research, Inc., ett dåtida Perky Park om man så vill, och inledde en framgångsrik karriär som producent av elektronisk radioreklam. Till skillnad från Booka Shade fick Scott utlopp för sina mest experimentella, skruvade idéer i just reklamjobben. Under hela 50- och 60-talen producerade han hisnande futuristisk reklammusik åt några av USA:s största företag, samtidigt som han utvecklade allt mer avancerade syntar, samplers och sequencers i sitt laboratorium. Praktverket var hans ”Electronium” – en ”instantaneous composition-performance machine” som mer eller mindre fungerade som dagens digitala MIDI-studior, med skillnaden att den vägde ofantligt mycket.


På dubbel-CD:n Manhattan Research, Inc. (2000) samlas merparten av Scotts elektroniska verk från 50- och 60-talen. Radiojinglarna ger en underhållande inblick i 50-talets konsumtionshysteriska USA, men framförallt är det hela en imponerande musikalisk biografi över en konstnär som likt få andra har gjort skäl för det slitna uttrycket ”före sin tid”. Scotts egensinniga små stycken framstår i efterhand som förlorade prototyper till all den elektronika som skulle ta sina former decennier senare. Låtarna är ofta kusligt lika nutida techno, ambient, och glitch, i såväl idé som utförande. Ändå förbises Scott nästan alltid när man talar om tidiga pionjärer inom elektronisk musik.


Kanske är förklaringen så enkel som att det anses vara lite finare att referera till ett krångligt Stockhausen-verk än till en tramsig radiojingel med avsikt att sälja en ny läsksort. Med tanke på det obestridliga inflytande Scott haft – inte minst som mentor åt en viss Bob Moog – kan hans frånvaro i musikhistorien nästan bara förklaras som ett klassiskt fall av unken snobbism.

Scotts vision var att få bort alla mellanhänder på vägen från producent till konsument. Framtidens musik, menade han, skulle förmedlas via tankeöverföring, direkt från kompositörens hjärna till publiken. Han slutade aldrig sträva mot det målet. Så sent som 1986 komponerade den då svårt hjärtsjuke Raymond Scott musik på en dator som stod vid hans sängkant. Han dog 1994, sorgligt bortglömd av en omvärld som precis hade börjat komma ikapp hans idéer.


Kornél Kovács

söndag, november 25, 2012

Bilal (Rodeo, 2006)

Jag träffade Bilal i en hotellsvit på gamla Lydmar i Stockholm, samma dag som han skulle ge en konsert där. Två timmar efter avtalad tid satt jag fortfarande i lobbyn och väntade på att soulstjärnan skulle bli färdig med journalisten innan mig. Plötsligt öppnades en hissdörr och Mats Nileskär gick ut bärandes på inspelningsapparatur. Hans intervju blev säkert mycket bättre, och jag blev mer starstruck av att se honom för första gången än jag någonsin blivit när jag intervjuat kändisar, vare sig det handlat om Nelly Furtado, DJ Sprinkles eller Bilal. Pianoklinket i You're All I Need är fortfarande hjärtskärande vackert, förresten. Och houseproducenten som döpte sin katt till Bilal är Micke Nordgren (Tiger Stripes etc).

---

Philadelphiasonen Bilals nya skiva Love For Sale är lika delar knepiga funkgrejer och vackra, lite grusiga 
kärlekssånger. Efter att ha växt upp på en stadig jazzdiet i Philly började Bilal på New Yorks Mannes Music Conservatory, där han gick i två år innan han fick sjunga refrängen på Commons The Sixth Sense och anslöt sig till Soul Aquarians-kollektivet tillsammans med folk som Erykah Badu och Mos Def.

- På Mannes pluggade jag ”jazz performance” och tog kurser i arrangemang. Jag blev utsparkad från jazzhistoriakursen. Det fanns en lärare som brukade säga att det enda svarta förde med sig till jazzen var rytmiken. Du vet, på skolor är de alltid så noga med vem som skapade vad, vem som var först med att spela i en viss skala och så vidare. De första människorna som skrev ner skalor var vita, alltså ser folk det som att vita uppfann harmonier. Sådant stör mig verkligen.

Du sjöng opera förut också, är det något du kan tänka dig att återvända till?

- På mitt nya album finns det en låt som är lite opera. Jag skrev ett rekviem för mina familjemedlemmar som gått bort under de senaste åren. Sen har jag tagit fram ett albumkoncept som inte direkt är opera, men ändå en riktig, komplett berättelse som jag vill spela in en film runt. Jag har skapat en karaktär, en stalker som förföljer en bisexuell tjej.

Blir det lite som R. Kellys Trapped In The Closet?

- Nja, Trapped In The Closet var ju bara en enda långrandig sång, medan min film skulle bestå av en massa olika låtar. Men jag skulle spela i den själv, precis som R. Kelly gör i sin.

Vilken film genom tiderna skulle du helst skrivit musiken till?

- Psycho! Jag skulle skriva något killin’.

Hur skulle du ackompanjera duschscenen?

- Jag skulle göra något på pianot, men jag skulle spela in det med den här grejen (Bilal pekar på min bandspelare), och typ snabbspola fram och tillbaka och sakta ner allt. Sen skulle jag leka lite med de här löven (Bilal fingrar på en liten palm som står på en hylla) och fånga de ljuden.

Pianoklinkandet på You’re All I Need från nya skivan är så vackert, vad hade du i huvudet när du spelade det?

- Jag föreställde mig att jag var ett litet barn. Du vet när man spelar ett instrument för allra första gången och det låter skitdåligt, men man fortsätter spela sin musik i alla fall? Jag ville fånga just det där oskuldsfulla och vackra.

Fint! Visste du att en av Sveriges största houseproducenter har döpt sin katt efter dig?

- Är det sant? Jag är allergisk mot katter. När jag var liten hade vi ödlor och sköldpaddor. Vi brukade ha ormar också, men en av dem smet ut ur buren och hamnade i min mammas skrivmaskin. Efter det fick vi inte längre ha
några djur. Men jag är astmatiker, så katter är verkligen jobbigt.

Har du någonsin fått ett astmaanfall på scen?

- Jo, en gång under en utomhusspelning någonstans i Tyskland, jag tror det var för att platsen var högt belägen och luften var tunn. Jag fick gå av scenen och ta min medicin, sen gick jag raka vägen upp igen och bara körde. Grejen är att ju mer man sjunger, desto mer syre får man i sig, så sång är ofta den bästa medicinen.

Hur förbereder du dig inför en konsert?

- Jag brukar alltid skita precis innan jag går upp på scenen. Utan undantag. Till och med om jag redan har gått på toaletten fem gånger under dagen. Jag skiter alltid.

Kornél Kovács

lördag, november 24, 2012

Svensk hiphop (Sonic, 2006)

Efter att ha intervjuat John Dahlbäck och skrivit Raymond Scott-fan fiction för tidningen Sonic gav dem mig chansen att göra det här ganska långa reportaget, ett slags ögonblicksbild av Sveriges hiphopscen anno 2006. Jag träffade Fattaru, Max Peezay, Snook och mannen bakom Whoa.nu och trixade ihop allt till en text som jag är rätt stolt över. Sebastian Suarez-Golborne la in referenserna till Highway 61 Revisited och Straight Outta Compton - jag har aldrig lyssnat på Bob Dylan och koketterar gärna med det.

---

Den allra första mp3-filen jag någonsin laddade ner var Fattarus Hiphopsoldater, en liveinspelning från en 
hiphopklubb i Stockholm där rapparna Mackan, Mingus och Stuffe skrek ikapp om att ”spotta på offer”, ”klottra på slottet”, och ”pumpa rumpor fulla med murbruk”, samtidigt som deras dj Kojak lät beatet till Hip Hop med Dead Prez snurra på skivspelaren. Det är en fantastisk mp3:a som jag fortfarande gillar att plocka fram när jag känner för att hoppa runt och sparka på saker i min lägenhet, och det var säkert en ännu bättre konsert. 

Då, 1999, 
var Fattaru-pojkarna egentligen för små för att komma in på hiphopklubbar, men tillräckligt smarta, korkade, och snabba i tungorna för att få inte bara all annan svensk rap, utan all annan svensk popmusik överhuvudtaget att låta hopplöst omodern. Året innan hade Petter släppt sin debutskiva Mitt sjätte sinne och vänt upp och ner på svenskars uppfattning om vad man kan göra med hiphop i vårt land. Nu var stora rapsnöbollen satt i rullning. Fattaru skulle, mycket tack vare den oemotståndliga hitsingeln Mina hundar, komma att bli nästa stora grej – tonåriga rapstjärnor och mediala frontfigurer för en utvidgad Stockholmsrapkrets där även grupper som Ison & Fille och Fjärde Världen ingick.

För rapparna själva var det alltid självklart att det inte fanns någon sammanhållen hiphoprörelse – snarare ett fåtal producenter och andra nyckelpersoner som länkade samman olika kompisgäng – men i media och i folkmun kändes det precis så, som att scenen var ett faktum. Svensk hiphop var ett fenomen som växte parallellt med bredbandsutbyggnad och svensk invandrarkultur. Att tidningen du läser nu har en artikel om ”svensk hiphop” 2006, precis som den publicerade ett rundabordssamtal om det 2004, skulle givetvis framstå som ironiskt om det inte vore för att så många frågetecken fortfarande behöver rätas ut.

I en liten lägenhet i Skärmarbrink, söder om stan, sitter Fjärde Världen-medlemmen Tom Piha en marsdag sju år senare och minns tillbaka på det han inte riktigt vill kalla för glansdagarna:

- Fattaru, Ison & Fille, och vi fanns långt innan hajpen kom. Plötsligt kom något slags strålkastarljus och lyste på oss. Den där jävla strålkastaren går alltid vidare till nästa stora grej. Kvar står de som var med från början, plus alla nya som bara ville vara med och stå i strålkastarbelysningen. Det poppade upp hur många grupper som helst från ingenstans. Skivbolagen hade ingen koll på hur hiphop kan eller ska låta, de ville bara ha varsin rappare.

Det är bråda dagar för Tom – i slutet av 2005 släppte hans grime-alter ego Max Peezay den hyllade debutskivan Diskokommitén, som antingen är den första svenska grimeskivan eller den senaste bra svenska rapskivan, eller både och. När vi träffas har han tagit en veckas paus från en hektisk Sverigeturné. I teorin skulle Tom bara kunna livnära sig som akutinhoppare på inställda konserter med brittiska grimerappare, det svenska utbudet är som bekant väldigt begränsat. Istället är han en av landets mest bokade hiphopakter. Sin lediga vecka ägnar han åt att sköta promotion- och managementbolaget Devrims affärer tillsammans med VD:n och grundaren Ceylan Holago. Förutom Max Peezay och Fjärde Världen arbetar Devrim bland annat med akter som fransk-svenska producentparet Radioclit och technolegendaren Cari Lekebusch.

Toms bästa råd till de som vill göra rapkärriär idag är just att starta egna skivbolag och bokningsagenturer.

- De flesta som det går bra för har gjort det. Jag menar, Redline (The Latin Kings bolag som bland annat ger ut Fattarus skivor) går bra, Hemmalaget (Ison & Fille, Paragon) går bra, JuJu (Timbuktu med flera)… Det är så larvigt att folk fortfarande har som mål att bli signade, för nästan ingen av de som har hamnat hos ett stort skivbolag har gjort några pengar på det. Ska man dessutom hela tiden anpassa sig till vad storbolagen tror på för stunden, blir det ju helt meningslöst.


Från det bombastiska första spåret Presentation till avslutande Slum Village-pastischen Söt du är var Fatta Eld, Fattarus debut från 2001, full av den sortens energi, framåtanda och idealism som endast återfinns på riktigt bra debutalbum. "Det här är Mackabeus, felplacerad och ursinnig" är dessutom en lika hård inledning på en skiva som virveltrumman på Highway 61 Revisited eller "You are now about to witness the strength of street knowledge" på Straight Outta Compton. Skivan blev en liten försäljningssuccé och Fattaru kom att bli ett ballt inslag på välgörenhetsgalor i Globen såväl som svettiga klubbar landet runt.

När så 2003 års lågmälda och introverta uppföljare Jordnära kom hade strålkastaren Tom Piha pratar om redan hunnit gå vidare från Fattaru och deras krets. Skivan sålde knappt någonting.

När jag pratar med gruppen under slutskedet av arbetet med deras kommande tredje album Mina drömmars stad gör de ingen hemlighet av att andra skivans låga försäljningssiffror var en besvikelse.

- När vi gjorde Jordnära kändes det som att vi var en etablerad grupp, minns Mackan. Vi trodde inte det skulle bli någon större skillnad på responsen, snarare att vi skulle få någon slags respekt för att vi vågade förändra vår stil. Det är klart det var trist att folk inte kunde hänga med på det. Idag är det lite som att folk är rädda för att ens prata om Jordnära. Fan, ingen vill ju egentligen prata om Fatta Eld heller.

- Jag tittade i en musiktidning för ett tag sedan, fortsätter Mingus. Det var en recension av en ny rapskiva, och det stod ungefär ”först kom Latin Kings, sen kom Petter, sen kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting och sen kom Ison & Fille”. Då tänker man, ”Ja, men vem var det som släppte den där skivan som sålde i 25000 exemplar och som hade helt sjukt stora hits egentligen?”. Recensionerna på Fatta Eld var bara positiva, vi vann två grammisar, var nominerade till sex, men nu är det som att det är pinsamt att ens ha gillat oss en gång i tiden.

- Det hade inte gjort någon skillnad även om vi hade värsta hitsingeln på Jordnära, menar Kojak. Det var ingen svensk hiphop som gick bra då och vi ville heller inte att folk skulle tro att vi försökte rädda scenen genom att släppa hits. Vi valde att skita i det.

- Vi gjorde en sådan där festlåt, med stark refräng och allting, men det kändes inte rätt att ha med den på skivan, så den fick bli en b-sida istället. Det finns ingen solklar hit på Mina drömmars stad heller. Ibland kan jag tänka att om det skulle dyka upp ett Mina Hundar-beat igen, då skiter vi allt och gör Mina Hundar 2, men det är som att det inte finns sådana beats längre. Det är samma sak med Petter, klart han vill göra Så Klart 2, men det dyker nog inte upp ett sådant beat, säger Mingus.

Mycket riktigt finns det inga hysteriska partyhits i stil med Mina hundar på den nya skivan. Det gör nog inte så mycket. Mina drömmars stad kryllar av andra slags bra beats och rim. När det är som bäst kombineras självsäkerheten från Fatta Eld med eftertänksamheten från Jordnära på ett sätt som får Fattaru att kännas mer sympastiska och angelägna än på någon av de två skivorna.

- Jag var ju sjukt deprimerad när vi gjorde förra skivan. Den här är mycket gladare. Jordnära var väldigt ärlig, nästan naturrealistisk, liksom. Där berättade vi allt om oss själva, det behöver vi inte göra den här gången. Vi berättar allt om allt annat istället, säger Mingus.


En av Fattarus främsta styrkor är Mackan, Mingus, och Stuffes från varandras helt åtskiljda rapstilar: Mackan lutar sig säkert tillbaka på en gudabenådad basstämma, Mingus har en unik monoton (in a good way) och vresig stil medan Stuffes röst är mjuk, böljande och artikulerad även i de skarpaste rimsvängarna. 

Denna bredd blir tydligare än någonsin på Mina drömmars stad, då samtliga tre rappare gör två sololåtar var på skivan. I funkiga Stockholmsnatt berättar Mingus en ”kanske inte sann, men vadå” historia om tonårspappan Johnnys missöden. 100:- är ett litet slackeranthem där Mackan radar upp olika saker som kostar hundra spänn – kontantkort, en fet tolva, två bärs i baren – för att sedan, över ett hetsigt minimalistiskt beat, konstatera att pengarna hellre kan läggas på en ”hundrasläng” (han menar knark, gott folk). Stuffe är helt lysande på Klassfoto, en smäktande pianoballad där han berättar små historier om sina gamla klasskamrater, en efter en från vänster till höger i skolkatalogen. Det är ett enkelt koncept, på gränsen till banalt, men utförandet är helt perfekt, och när trummorna försvinner ur beatet samtidigt som ett enkelt stråkljud dyker upp i bakgrunden kan man bara konstatera för sig själv att man precis fick gåshud av en ny svensk raplåt.

- Förra skivan var bra sammansatt rent musikaliskt, med en genomgående stämning, men vi sket i det den här gången. Vi har gjort varje enskild låt så bra som möjligt istället för att ha låtar som är bra för att de passar med varandra. Så nu kommer folk säkert klaga på att skivan är för spretig, att vi försöker ha med något för alla. Det spelar ingen roll, vad man än gör kommer folk kritisera, säger Mingus.

- Ja, fortsätter Stuffe, om ett beat är släpigt till exempel, kan de skriva på internet att beatet går i ”otakt”. ”Vadå, det här är skitdåligt, beatet går i otakt”, så kan de skriva. Men jag har aldrig haft något medlemskap i något Whoa eller sådant. Kompisar läser det och så skvallrar de till mig.


Det går inte att prata om svensk hiphop idag utan att nämna internet-communityt Whoa.nu. När tidningarna slutade skriva om hiphop stod Whoa stadigt kvar och under de senaste hårda åren, då försäljningssiffrorna och mediebevakningen har blivit allt mindre, har aktiviteten på Whoa ökat lavinartat. Grundstommen i communityt är diskussionsforumen, uppdelade i ett trettiotal kategorier, där medlemmarna pratar om musik, politik, och annat skoj. Därtill finns redaktionella avdelningen ”veckans mp3” samt en öppen mp3-avdelning där vem som helst kan ladda upp sin låt. När jag skriver det här har 16 olika artister lagt upp nya låtar under de senaste 24 timmarna.

Så gott som alla som har något med svensk hiphop att göra har, om inte ett medlemskap i, så åtminstone en åsikt om Whoa. Någon motsvarighet inom andra musikscener i Sverige, att en enskild webbsida blir så allmängiltlig att den i princip inte längre går att separera från scenen den bevakar, går inte att hitta.

26-åriga Markus Olausson startade Whoa tillsammans med kollegan Ola Johansson i slutet av 2001. Han ser två huvudsakliga anledningar till varför internet har kommit att spela en så stor roll inom svensk rapmusik.

- I Sverige slog hiphopen igenom på allvar i slutet av nittiotalet, och i samma veva blev internet en självklar del av människors liv. De ungdomar som fastnade för hiphopkulturen tog alltså samtidigt till sig internet, och eftersom hiphopen vid den tiden var något nytt för många i Sverige såg man möjligheterna i att bygga webbsidor och sprida information om musiken, artisterna och kulturen. Den andra anledningen är att hiphopmusik ofta framställs av ett stort antal olika personer - någon rappar, bjuder in några andra rappare att medverka, någon producerar, någon annan scratchar, någon sjunger en refräng, och så vidare. Med hjälp av internet kan man samarbeta städer och länder emellan, och detta har resulterat i en del mycket intressanta projekt.

- Internet innebar att folk i små byar plötsligt kunde nå ut till hela Sverige, säger Tom Piha. Det folket hade inte något Kafé 44 eller Lava att gå till för att visa upp nya grejer, som vi i Stockholm. De hade kanske ett hiphop-jam om året, och resten av året fick de sitta i en skolklass där alla lyssnade på dansband. Det måste ha varit skitjobbigt.

Baksidan av nätets inverkan på hiphopscenen, menar Tom, är att folk så småningom blev allt för bekväma och stannade online för gott, istället för att verka i den ”riktiga” världen.


- Jag får flera mail om dagen från nya rappare som skickar låtar och vill att jag ska lyssna, men det känns som att de inte ens existerar i verkligheten. De finns bara i cyberrymden. Idag är det hur enkelt som helst för rappare att sprida ut de absolut första låtarna de gör, och den enorma massan av folk som gör det på hobbynivå dränker alla andra i samma hav. Om vi ska rädda svensk hiphop behöver vi först eliminera internet.

Markus Olausson håller inte riktigt med:

- De som slår igenom på internet och är riktigt duktiga har inga problem att nå fram även på andra plan. Killarna i Snook är väl ett bra exempel på detta. De har gått från att spela på små hiphopklubbar och lägga upp någon mp3:a på nätet till att gå hem hos en väldigt bred massa, sälja skivor och uppträda i tv.


Snook är idag en av Sveriges största, konstigaste och mest hatade hiphopgrupper. De hör inte hemma i någon av de större, överskådliga grupperingarna som finns på svenska rapkartan. Mr. Cool, deras största hit, är en ganska harmlös, trallvänlig rockflirt, som tyvärr var omöjlig att inte hata när den, tillsammans med Nic & The Familys Hej Hej Monica och den där onämnbara tröjlåten, var en av tre landsplågor som gjorde det lite hemskt att bo i Sverige under sommaren 2004. Adams-Ray och Kihlen som utgör gruppen arbetar för tillfället febrilt med den kommande uppföljaren till debuten Vi vet inte vart vi ska men vi ska dit. Förstasingeln Snook, svett och tårar kan med sitt poppiga tempo och uppitchade refräng kanske bli en lika stor hit som Mr. Cool.

- Just nu spelas singeln i hela Skandinavien. Det går bra i Danmark, de gillar det. C-rotation i Norge liksom, det är jävligt skönt, säger Kihlen när jag träffar duon i deras nybyggda studio på Gärdet i Stockholm, och känns som den gladaste svenska hiphoparen jag träffat i hela mitt liv.

I varenda ofördelaktig recension och hatiskt foruminlägg som har behandlat Snook har de fått epitetet ”Lindigö-rappare” slängt på sig, vilket har sin bakgrund i att Adams-Ray bodde några år på rikemansön utanför Stockholm. Det säger ganska mycket om en hiphopscen som fortfarande är helt besatt av idén om att vara ”äkta”. Adams-Ray vann freestyle-SM mot undergroundhjälten Professor P, men ljudbilderna i Kihlens produktioner ligger ofta närmre valfri Markoolio-dänga än de ideologiskt korrekta beats som brukar ackompanjera tekniskt skickliga battle-rappare. Sådana tvetydigheter provocerar uppenbarligen.

Enligt Kihlen har det uteslutande varit till Snooks fördel att bli konstant bespottade.

- Vi har kunnat hålla oss lite isolerade. Man märker att många av de där kollektiven, de som ingår i ”scenen”, växer ihop lite, och gästar varandras skivor fram och tillbaka. Man blir som man umgås, antar jag.

- Medan vi är biologiskt överlägsna, som en ö i Stilla havet, fyller Adams-Ray i.

- Vi är så långsamma och noggranna när vi spelar in, och vi har hållit en slags exklusivitet med det vi släppt, istället för att vara med på vad som helst så fort vi får chansen, säger Kilhlen. Vi har aldrig varit med på ett mixtape till exempel, trots att vi blivit tillfrågade jättemånga gånger. Det sätter väl en särprägel. Och eftersom vi inte har räknats som en del av den svenska hiphop-scenen, har vi heller inte haft något ansvar gentemot den. Det är skönt.


Mackan i Fattaru är aningen irriterad på vad han uppfattar som en växande alienation svenska rapkollegor emellan.

- När vi började göra musik brukade vi gå och kolla på de andra hiphopgrupperna när de uppträdde, man var peppad liksom. De nya rapparna idag är inte några frekventa konsertbesökare direkt. Det verkar som att folk inte är intresserade av andra som håller på, utan alla tycker att de själva gör den ultimata svenska rapmusiken, och så ignorerar man resten av töntarna.

- Det är så pass många som håller på nu att det inte finns några fans över, menar Mingus. Alla är rappare eller producenter, ingen vill gå och stötta någon annan som man tycker är sämre än en själv

- Framtiden hänger väl på de som är 15 och lyssnar på Voice nu. Den sortens kommersiell hiphop är fortfarande stor. Vissa av deras lyssnare kanske kommer börja gilla hiphop på riktigt så småningom. De som kan dansa till ett hiphopbeat men inte har något större intresse än så, som idag tycker att 50 Cent är cool men Fattaru är töntar, det är dem man måste fånga upp, menar Kojak.

Tom Piha är nog inte helt allvarlig när han vill ”eliminera internet”. Men han hoppas att även framtidens rappare kommer besitta den kämparglöd han och hans kamrater hade när de började sina karriärer.

- När vi kom upp kostade det massa pengar att spela in. Det fanns knappt några hemmadatorer. Ville man nå ut med sin musik fick man göra kassetter eller pressa upp vinyl. För vinyl behövde man pröjsa tio tusen. Alltså var du tvungen att verkligen lita på ditt material, så pass mycket att du kunde lägga ut tio lax på två låtar. Om man inte är redo att offra sitt liv för att spela in och investera sina sista pengar på utrustning så är man faktiskt inte värd att slå igenom.

Kornél Kovács